Att synliggöra de osynliga
Publicerad 3 augusti, 2010
Enligt Unicef arbetar en femtedel av de bolivianska barnen i åldrarna fem till fjorton år. Många av dem är skoputsare. Under två kvällar i juli lyser La Paz stadsteaters strålkastarljus för att uppmärksamma dem.
David Mondacca, den kände och erkände bolivianske teaterregissören, synliggör med sitt ovanliga teaterverk ”El santo del cuerno” (Hornhelgonet) skoputsarnas verklighet på de bolivianska gatorna. Teaterstycket bygger på skoputsarnas egna vittnesmål och berättelser.
- Det är ett äventyr att tjäna sitt dagliga levebröd och krångla sig igenom de otal faror som lurar i den urbana djungeln.
Jag slutade att existera
David Mondacca, som själv medverkar som narrator och skådespelare, introducerar sitt teaterverk för den tysta, förväntansfulla publiken. Den medelålders, jultomteliknande regissören är det enda som syns på den nattsvarta scenen.
Den poetiska presentationen uttrycker Mondaccas personliga upplevelse då han under några dagar dök in i yrkesgruppens realitet. Mondacca installerade sig under sex dagar och nätter på La Paz och El Altos gator, i form av skoputsare.
- Det som slog mig mest under dessa dagar och nätter i La Paz och El Alto var att jag var osynlig. Jag slutade att existera, ingen såg mig i ögonen.
Det tillfälliga skoputsarlivet utrustade David Mondacca med de dialoger och monologer som utgör den verklighetsbaserade teaterframställningen. Regissören vill delge La Paz invånare skoputsarnas vardag, och ”varnatt”, ur en skoputsares perspektiv.
- Inte ett ögonblick får man släppa garden i det här yrket, speciellt inte som tjej. Två gånger har jag blivit våldtagen. Av mina egna vänner! Av mina polare!
Nej, Hornhelgonet är ingen godnattsaga. Denna skoputsartjej representerar de diskriminerades diskriminerade, liksom i många missgynnade grupper, kvinnorna.
Scenerna som utspelas lägger stundvis en tung stämning över publiken. Men Hornhelgonet är ett tragikomiskt spektakel, sorg varvas i rekordsnabba vändor med humor och hopp.
- Jag lägger mig här och drömmer en stund. Att drömma kostar ju ingenting.
"Rånarluvorna" skyddar mot diskriminering
Den unga skoputsaren levererar den enkla och hoppfulla sanningen efter att ha förklarat varför skoputsarna måste dölja sina ansikten. Skoputsarnas ”rånarluvor” tjänar som socialt skydd, för att de inte ska bli igenkända på skolan eller av nära bekanta. Den sociala normen yrkar hård diskriminering av skoputsare, att vara skoputsare är i Bolivia en grav social synd.
Skoputsarna förverkligas under de två kvällarna av ett trettiotal elever från El Altos statliga konstskola (EMDA) samt Universidad Catolica Boliviana (UCB).
Svalorna LA:s samarbetsorganisation Nats är känd i La Pazområdet för sitt konstruktiva arbete med, och för, arbetande barn. Deras kampsång sjunger inte ”Utrota barnarbete!” utan ”Behandla arbetande barn värdigt!”.
- För att bolivianska barn ska kunna sluta arbeta måste regeringen först utrota fattigdomen i Bolivia, säger Cristóbal Mamani, en av Nats fyra samordnare.
Han anser att den nationella och internationella politiken vad gäller barnarbete borde utgå ifrån barnarbetarnas verklighet.
På så vis har Cristóbal Mamani, David Mondacca och Svalorna LA en gemensam nämnare. Ett engagemang grundat i strävan efter att ge utrymme åt marginaliserade offer att bli aktörer och tillfälle för osynliga att bli huvudpersoner.
Text: Arijana Marjanovic
